Nakrir tankar í summar framman fyri Salvador Allende á Reyða plássinum í Superkilen á Nørrebro:
Kæmp for alt, hvad du har kært;
dø, om så det gælder,
da er livet ej så svært,
døden ikke heller.
Soleiðis yrkti Chr. Rickhardt í 1867, og J. H. Poulsen og Niels Winther týddu soleiðis til føroyskt í 1897:
Fyri tí, tú veitst, er rætt,
doyggj, um so má vera;
tá skal lívið falla lætt,
deyðin einki gera.
Í føroysku týðingini er onki kæmp, kanska er tað undirskilt, men tá Mikael Wiehe yrkti um Victor Jara í 1975, segði hann soleiðis:
Men om framtiden är som ett träd vi har planterat i jorden,
och ifall friheten är som den sprödaste, sköraste ros,
måste vi väpna oss väl för att försvara det svaga,
vi måste värna det mot dom som vill krossa det som spirar och gror.
Dom förtvivlade säger att döden är lika för alla,
men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt som man har levt.
Och att dö för förtjänst, det väger lätt som en fjäder,
men att dö för sitt folk, det väger tungt som en sten.
Mikael Wiehe greiðir sjálvur frá, at tá ið hann var á konsertferð við Lisu Ekdahl í 1994, segði hon, at tá hon hevði lurtað eftir sanginum sum barn, hevði tað altíð undrað hana, at ”tung som en sten” var betri enn ein “lätt som en fjäder”. Ein fjøður var jú nógv vakrari enn ein steinur! Mikael Wiehe var tá noyddur at viðganga, at tað var ein umskriving av einum sitati hjá Mao Tse Tung í 1944: “At doyggja fyri fólkið vigar meira enn Taifjallið, men at arbeiða fyri fascistarnar og doyggja fyri eyðrænararnar og kúgararnar vigar minni enn dún.”
Í yrkingini Gategutt hjá Rudolf Nilssen frá 1925 sigur hann:
I krematoriet skal min hvite ild tilslutt,
når hjertet flammer i det siste spill,
forkynne stolt for den som lytter til:
Jeg var en gategutt.
Tað var serliga meiningina við lívinum, sum Rudolf Nilssen royndi at fáa svar uppá í sínum stutta lívi.
Felags fyri øll hesi ørindini er: at liva og doyggja við góðari samvitsku, doyggja skulu vit so øll, kennist tað sum fjøður ella steinur.
Kanska verður tað, sum Rufus Wainwright yrkir:
Wandering properties of death
Arresting moons within our eyes and smiles
We did rest
Amongst the granite tombs to catch our breath
Egið rúm 